och vad vet du om gryningen förrän du mött varje morgon med sömnlösa ögon
åh. en sömnlös natt och förvirring resulterade i denna lilla filmen. inte så hemskt bra alls, men som sagt är klockan tre nu och jag kan inte sova. nu ska jag återgå till att dricka te och lyssna på finaste håkan.
puss.
vaggvisa för flyktbenägna
ge mig arsenik, den här staden drar ner mig till botten av ån.
måste härifrån, måste härifrån. åh, dekadens är så svårt.
den trettonde flyr jag till göteborg. längtar sönder mig.
måste bort härifrån.
jag kastar sten mot solen för jag hatar den
magi eller melankoli?
river en vacker dröm
nu är vi där igen, när allt ändrar färg och faller.
this town has got the youth of me
uppsnärjd i det blå, jag måste börja leva.
du har inte en aning om att jag tänker på dig precis just nu
dekadens. patetik är konst.
och allt är för svårt att förstå.
min hud är vit under mitt armbandsur därunder tar vintern aldrig slut
en av de finaste sakerna med stjärnor, förutom att de är så hemskt magiska är att stjärnorna faktiskt finns där. hela dagen, varenda dag. även om man inte kan se dem. det kan nog vara lite sådär med saker och ting ibland, de finns där hela tiden utan att riktigt märkas. men då och då kommer de fram och lyser starkare än någonsin. ungefär.
ganska fin tanke ändå.
det är bara minnen för livet och du tar allting för givet
behöver en höstvind som blåser liv annars faller jag precis som löven
det har blivit hemskt mycket fågelbilder här på senaste tiden. förlåt.
jag har inga ord
har du fått andra himlar i ögonen?
jag känner nog världens finaste matilda. hon överraskar mig med sånna här fina ting. åh.
hur kan du vara så säker på din sak hur kan du vara så iskall ren och klar när det finns platser i vintergatan kvar som vi aldrig får se
och jag har ledsnat på att vänta ärligt talat jag är trött
när inget är sig likt fast allt är likadant
äsh, jag vet inte.
kanske var det ett moln i dina ögon blev himlen grå
vart tog sommaren vägen?
ge mig nåt som tar mig någonstans
jag kommer nog ångra. i resten av mitt liv att jag inte var i slottsskogen för två dagar sedan
och upplevde magin.
åh. men känn ingen sorg som det heter. (hur kan man missa håkan i sjömanskostym?)
ingen kommer att minnas om hundra år jag är rädd att man glömmer glömmer allt
livet har gått från dekadens och melankoli till stjärnhimlar och bubblande skratt.
eller en illusion om att allting har ordnat sig. (inbillning)
se dig för lillebror, här kommer lyckan
elfte oktober kommer i alla fall jag vara två steg från paradise. eller kanske mest två dagar men åh.
världens finaste håkan hellström.
det är väl vackert väder ovanför molnen men regn där vi står
har du fått andra himlar i ögonen?
vackert väder skulle mycket väl kunna vara den finaste låten någonsin ungefär.
jag lever nu. verkligen. åh. jag älskar mina vänner på broar under stjärnorna nätterna långa.
jag älskar sensommarljus, promenader i pippitröjor under kyliga kvällar. fint som tjyven.
jag har aldrig sett nån så uppsnärjd i det blå
åh, nu är jag hemma igen. mhm.
jag har suttit på broar och tak med fina vänner, tittat på molnen, fåglarna och stjärnorna, blivit hela sjutton år
och bara svävat med augustivindarna.
allt vi uppfann dom gör allt det där igen
men ingen är riktigt ärlig, ärlig är man i gryningen.
åh. nu ska jag fara iväg i några dagar, himla fint.
jag tänker aldrig på dig men bara ikväll
tack för tårarna på kinderna och stjärnorna på himlarna. åh, finaste håkan.
ge mig november och gärna lite pengar så jag kan fara till way out west också.
för patetik är konst och konst är att förstå
regn och i alla fall lite förhoppningar om regnbågar.
fina saker är:
att det är kallt och regn
att håkan sjunger för mig hela dagarna
att te finns
att jag har fått ett halsband med en munspelsberlock
att snart kommer nog lyckan för en hund som mig, förhoppningsvis.