vaggvisa för flyktbenägna

ge mig arsenik, den här staden drar ner mig till botten av ån.
måste härifrån, måste härifrån. åh, dekadens är så svårt.
den trettonde flyr jag till göteborg. längtar sönder mig.
måste bort härifrån.

jag kastar sten mot solen för jag hatar den

magi eller melankoli?

river en vacker dröm

nu är vi där igen, när allt ändrar färg och faller.

this town has got the youth of me

uppsnärjd i det blå, jag måste börja leva.

du har inte en aning om att jag tänker på dig precis just nu

dekadens. patetik är konst.
och allt är för svårt att förstå.

min hud är vit under mitt armbandsur därunder tar vintern aldrig slut

en av de finaste sakerna med stjärnor, förutom att de är så hemskt magiska är att stjärnorna faktiskt finns där. hela dagen, varenda dag. även om man inte kan se dem. det kan nog vara lite sådär med saker och ting ibland, de finns där hela tiden utan att riktigt märkas. men då och då kommer de fram och lyser starkare än någonsin. ungefär.
ganska fin tanke ändå.

det är bara minnen för livet och du tar allting för givet

behöver en höstvind som blåser liv annars faller jag precis som löven
det har blivit hemskt mycket fågelbilder här på senaste tiden. förlåt.
jag har inga ord

har du fått andra himlar i ögonen?

jag känner nog världens finaste matilda. hon överraskar mig med sånna här fina ting. åh.

hur kan du vara så säker på din sak hur kan du vara så iskall ren och klar när det finns platser i vintergatan kvar som vi aldrig får se